Idag är det 3 veckor sedan Elliot fick somna in och det är en stor saknad här hemma. Han var en katt som pratade mycket och han kunde sitta och ropa på oss och när vi svarade så kom han springande för att få gosa en stund. Han följde mig överallt och man fick inte ens gå på toaletten ifred. Han skulle jämnt ligga i knä eller bredvid en i soffan, tänk att man kan älska ett djur så mycket. Jag vet att han har det bra i katthimlen för nu slipper han smärtorna. Jag har inte så stor lust att blogga just nu men hoppas att lusten kommer tillbaka snart...

Här regnar det och är väldigt mörkt ute men jag blev så glad när jag kollade min mejl och ser att jag fått en bild på Ben van Zanten som numera kallas för Pixel. Han är snart 7 månader och har fotograferats på Arken Zoo...

I veckan fick jag en hälsning från Mr Syntax som snart är 1,5 år. Han är nyligen HCM-testad med fint hjärta som resultat och jag blir så glad när "mina" köpare testar sina katter trots att de är kastrater och inte går i avel. Fick några bilder på honom från i somras...

Igår var det en tung och sorglig dag, Elliot blev sämre de sista dagarna och jag fick en ny tid hos veterinären igår. Hon undersökte honom och gick sedan för att hämta sin kollega som är specialist på tand & mun. Han sa efter undersökningen att man gjort allt och det fanns tyvärr inte mer att göra. Så jag tog Elliot i famnen där han somnade in lugnt & stilla medan mina tårar trillade ner för kinderna. Vår älskade kelgris är borta och jag saknar honom så...

För 3 år sedan så upptäckte veterinären att Elliot hade tandköttsinflammation, han fick då behandling med muntvätt & antibiotika men det blev bara värre. Då gjordes en biopsi för att se var inflammationen berodde på så att rätt behandling kunde sättas in. Det visade sig tyvärr vara en kronisk inflammation pga av en bakterie som är väldigt vanlig men på Elliot så biter inte behandlingen. Han har gått på antibiotika, kortison vilket inte alls är bra i längden samt smärtstillande. Han har nu haft sin inflammation i 3 år och i augusti så kollade veterinären munnen när han ändå var sövd och det såg ut som vanligt, rött & irriterat. Men den sista tiden har jag reagerat på att det luktat ovanligt illa ur hans mun och att jag inte alls sett han äta torrfoder utan endast blötmat. Han har även sjunkit i rang och är nu längst ner efter att ha varit högst upp...vårt lejon. Så när det nu var dags för årlig vaccination beställde jag även en undersökning av munnen. När veterinären tittade så såg jag att det inte alls var bra på hennes ansiktsuttryck, på dessa 3 månader har han blivit väldigt dålig och det ser nästan ut att ha ruttnat i tandköttet och tyvärr ser det inte lovande ut. Vi vägde honom och han har gått ner 650 g sedan mitten av augusti och han mår väldigt dåligt och har ont. Nu har han fått mer antibiotika & smärtstillande och ska tvätta munnen varje dag med Hexarinse...jag har nyligen gjort det och det blöder och lossnar bitar...stackars Elliot vad ont han har. Jag ska nu ge honom medicin och tvätta i 10 dagar och sedan återkomma, veterinären sa att vi kan hoppas att det ska bli bättre men att prognosen inte ser så lovande ut. Blir det inte bättre så måste jag tänka på att Elliot har fruktansvärt ont och att ta det hemska beslutet att låta honom somna in. Är så ledsen just nu men hoppas att det vänder för min Elliot   

I fredags så hämtade vi upp Nina på Arlanda och jag vill passa på att tacka Helena & Jocke för hjälpen nu när jag hade svårt att flyga upp och hämta henne pga av min onda fot. Lilla Nina är en sockersöt tjej och energiknippe som nu får bo hos fodervärd 5 minuter från min bostad. Var förbi idag och snabbt tog några bilder för att kunna lägga in henne på min hemsida under "Mina Katter" men med den farten var det inte lätt att fånga upp henne med kameran utan tyvärr blev bilderna lite suddiga men jag lägger ut dom ändå. Tack Sussie för att jag fick förtroendet att köpa den lilla BUSUNGEN...

Nu börjar Elliots päls att växa ut igen efter hans lejonklippning...

Nu i november vill vi som är drabbade av den neurologiska sjukdomen CRPS upplysa och informera att vi & sjukdomen finns. Att oktober är rosa vet de flesta om men att november är orange vet bara några här i Sverige men ute i världen finns det fler som tyvärr är drabbade av denna hemska sjukdom. Jag själv fick CRPS år 2001 och hade turen att få diagnos redan efter 5 månader, det finns många som går i flera år utan att få diagnos pga okunskapen i sjukvården. När jag nu sitter och skriver detta så har jag ännu inte lyckats få någon sömn pga mina smärtor och jag förstår inte hur mycket kroppen orkar...förhoppningsvis får jag några timmar nästa natt.

Här är en liten film som beskriver rätt bra hur det är att leva med CRPS...

Så kom ihåg, november är orange...